JochP

Just denna dag för precis ett år sedan kissade jag ett plus på stickan. Det ni!

 

Jag skickade ett sms till Peter och bad honom köpa med sig ett grav.test hem efter jobbet minns jag.

Jag gick och väntade på mensen som aldrig kom. Men det var ju inget ovanligt då jag typ aldrig haft någon regelbunden cykel. Men på något vis kände jag och visste att det fanns något som växte i min mage. Kommer ihåg att jag gått med "mensvärk" ett tag och att brösten ömmade, precis som vid mensen men att den aldrig dök upp.

 

När Peter kom hem med testet stod jag och lagade mat. Men jag kunde väl inte hålla mig så jag gjorde testet med en gång. Kissade i en mugg och satte tiduret på tre minuter (eller vad det nu var) och fortsatte med maten. Klockan ringde och jag gick och tittade. Visst, se där var ju två streck på stickan! Jag blev inte så jätte förvånad när jag såg det för som sagt så kände jag ju det på mig att det fanns ett litet litet liv i min mage. Jag går ut ur badrummet och säger till Peter att jag är gravid. Även han reagerar väldigt lugnt. Kanske han också kände på sig det? Sen fortsatte jag laga mat. Som om inget hänt typ... Haha När vi satte oss för att äta hade nog vi båda låtit det smälta in lite och vi börjar prata och spekulera om det hela :) Jag minns att Peter sa att han skulle spika fast mig hemma mot väggen så inget skulle eller kunde hända mig/oss :)

 

Det är inte världens bästa bild tyvärr. Men till vänster om det skarpa strecket syns ett svagare streck, det är beviset =)

 

 

 

Jag tror att vår lugna och sansade reaktion på denna upptäckt till stor del beror på det vi fick gå igenom tidigare det året. För min del var det iallafall så.

Den gången fick vi bara glädjas åt pluset på stickan i några dagar. Jag tror testet visade positivt en tisdag och natten mellan fredag och lördag samma vecka sker missfallet. Det var inte direkt planerat att bli gravida då men så välkommet!

Jag små blödde lite hela den veckan och minns att jag bland annat ringde sjukvårdsupplysningen och hörde mig för. Men det kunde vara helt normalt att blöda lite och så länge jag inte hade ont var det nog ingen fara. Jag hade inte ont förän jag vaknade natten mellan fredag och lördag med "mensvärk" från helvetet! Med en gång förstod jag vad som höll på att ske. Jag hade verkligen jätte ont och blödde en mindre flod, gick upp på toa tog pandodil och la mig på soffan och kände mig helt tom. På morgonen när jag var tvungen att berätta för Peter brast det och tårarna sprutade.

Värken hade jag kvar i flera dagar likaså blödningen. Tomheten och hur misslyckad man kände sig var total! Tårarna brände bakom ögonen länge och ofta gick det inte att hålla tillbaka dem.

Men som med allt annat så läker faktiskt tiden alla sår (mer eller mindre). Livet fortsätter och man kom sakta men säkert ut ur bubblan och tillslut kunde man inse och acceptera att det som hände hade en anledning. Kroppen vet hur den ska ta hand om saker och ting.

 

Om det som hände inte hänt hade vi ju inte fått vår Albin! Allt har en mening.

Inte heller han var särskilt "planerad". Utan hände det så hände det och skulle bli väldigt välkommet =) Och som ni vet så händet det ;)