Hur går nätterna då?
Nja, sisådär tyvärr.
Vi har kämpat på i säkert fyra veckor nu med att vänja av nattätandet och få honom att sova längre stunder nattetid (helst hela natten!).
Till en början gick det bra och han sov faktiskt ett par hela nätter då pappan hade nattpassningen, men sedan blev han ju förkyld och då kom allt av sig. När han var kry igen kom han istället in i en närhetstörstande period och blev väldigt mammig och klängig. Då började det frustrerande skrikandet nattetid istället när inte tuttarna slängdes fram längre.
Nu efter typ en månad kämpande på nätterna har allas tålamod, ork och kraft sinat helt och vi har övervägd att avsluta det hela och få det lite lugnare och tystare på nätterna, för får han amma när han vaknar somnar han snabbt om igen i sin egen säng lugnt och fint.
Så när jag pratade med bvctanten idag frågade jag om just det här också och även hon rådde oss till att avvakta nu medan han är inne i den här separationsångestfasen. Så från och med inatt serveras det återigen tutte dygnet runt till Albins glädje och mammans förtret. Erbjudandet har redan hunnits utnyttjas då han så tidigt som halv tio vaknade med tuttabstinens.
