Ett steg fram och två tillbaka

Nu när han äntligen somnar i bra tid på kvällarna och utan att vakna efter en kvart igen är det ju självklart något annat som förstör...

Helt plötsligt är han tillbaka i de gamla banorna med att nattäta. Det som vi kämpade med att avvänja för ett par månader sedan och kom en bra bit på vägen. Men nu är vi tillbaka till noll gällande detta.

Han vaknade vid elva tiden igår och innan han ens öppnat ögonen helt så står han upp i sängen och skriker.
Jag gav mig fan på att få honom att somna om utan tuttande. Albin hade inte samma planer dock.
Pappan lessnade och tog sitt täcke och gick ut till soffan och la sig.
När jag kämpade på i allt skrikande, ålande och sparkande så var jag så himla nära flera gånger att slänga fram tutten till honom och låta honom tutta, för till 99% så somnar han om inom tre minuter när han fått tutta. Men nej, jag skulle klara detta! Hungrig kunde han inte vara för han hade till och med ätit välling innan han somnade tidigare.
Han var så trött att han flera gånger höll på att somna i famnen på mig och i sin säng, men så får han ett ryck igen och brusar upp sig och det är bara att börja om från början.
Efter över en timmes kämpande ger jag upp, jag orkade inte sitta på sängkanten och gunga längre eller stå dubbelvikt hängandes ner i spjälsängen. Jag gav honom bröstet och han blev tyst och lugn. När han var färdig la jag ner honom i sin säng igen, i vanlig ordning, men tji fick ju jag att det skulle fungera... Han blev lika hysterisk som innan. Men tillslut så gav han upp av utmattning och somnade. Tjugo över ett släckte jag lampan.

Vid fyra vaknar han igen och det är samma visa. Dock hade jag inte samma tålamod att traggla på över en timme utan jag ger upp fortare och ger honom bröstet. När jag lägger tillbaka honom i hans säng igen börjar vi åter igen om det hela.
Det slutar med att han somnar bredvid mig i sängen.
Men jag tycker det är läskigt att ha honom i vår säng när jag är ensam. Jag är rädd och litar inte helt på mig själv att jag inte vaknar när han vaknar och börjar krypa omkring i sängen och trilla ner på golvet.
Men när inget annat fungerar så får jag väl ta den risken då. Tyvärr!


Varför ska det hela tiden vara något som förstör? Hela familjen behöver lite nattro nu tycker jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0