JochP

Igår hade jag ingen som helst lust med att laga middag och inget kändes tilltalande. Jag föreslog Donken och vi bestämde att Peter skulle åka förbi där på hemvägen och när han ändå åkte den vägen skulle han stanna på Ica också för lite komplettering till kylen.
Så jag gick halva dagen och suktade efter min hamburgare och cheddardippen. Hungrig som ett djur var jag han tycktes aldrig komma hem! Men äntligen ser vi honom komma på vägen och magen min skriker!
Han kommer in och börjar plocka upp påsen från Ica och så plötsligt säger han: Fan! Nu glömde jag ju åka förbi Donken.
Jag tror ju inte det är sant och att han bara skämtar, men icke.
Jävlar vad jag bet mig i tungan för att inte spotta ut massa fula ord och börja stortjuta.
Jag matade färdigt Albin hans mat medan Peter rotade runt i kyl och frys i jakt på något att laga ihop lite snabbt istället för min hamburgare. Jag var otroligt nära att slänga mig i bilen och åka för att köpa min hamburgare själv men jag insåg att jag skulle dött av hunger innan jag hunnit halvvägs och mitt i allt tänkte jag faktiskt lite realistiskt också att kanske är en gnutta för långt att åka lite mer än två mil enkel resa enbart för en hamburgare...

Peter ställde sig och kokade ihop pasta bacon medan jag la mig på soffan med täcket över huvudet och fortsatte bita mig i tungan och bubbla inombords av ilska.

Mätta blev vi tillslut och det var väl huvudsaken men det ska gudarna veta att man ruckar inte på en hungrig gravid kvinnas förväntningar och planer på dagens middag hur som helst. Är hon inställd och sugen på en viss rätt så kan man likna besvikelsen som uppstår om det ändras med jordens undergång gånger tre! MINST!

Låt detta aldrig ske igen. Amen.


Ps. En stor eloge till mig själv som varken dumförklarade eller yttrade några fula ord åt min otroligt glömska sambo ;)
Och en stor eloge till dig sambon som på riktigt glömde köpa hem det viktigaste som fanns just då.