JochP

Det är en väldigt jobbig och intensiv period nu och jag känner mig som en usel mamma som inte mäktar med vare sig med tålamod eller humör.

En bebis som slutat sova bra på nätterna kombinerat med en stortrotsande tvååring är ingen vidare delikat kombination. 

Albin trotsar och testar konstant. Det hör till jag vet, men just nu känns det extremt.

Han lyssnar inte ett dugg och säger man till honom på skarpen skrattar han en rakt upp i ansiktet och fortsätter eller också låtsas gråter han tre sekunder och fortsätter sedan med det han inte fick.

Jag vet att han bara är två år och har massor att lära men att förstå ett "NEJ!" borde väl inte vara så svårt? 

Han kan så mycket saker men dessvärre är det väldigt sällan han vill nyttja dem när man ber om det. Han testar oss till MAX. 

Jag vet inte hur många gånger jag gormar på honom under en dag? Och hur många gånger vi börjar bråka?

Jag vill inte ha det så! Jag vill inte explodera bara för att min son råkar "spilla" ut lite mjölk eller om han vägrar stå på sina ben när man försöker tvätta hans kolsvarta händer innan vi ska äta. Jag vill inte behöva bita mig i tungan för att inte svära när jag för sjuttioelfte gången på fem minuter ber min son att inte dra sin lillasyster för hårt i armen eller när han kladdar med fingrarna i sin mat och sedan leker att det är bilar som åker på bordet.

Just nu känner jag mig som en urusel morsa som nästan konstant kokar inombords. 

Jag mår dåligt över att jag känner mig besvärad och tycker det ska bli jobbigt de kommande dagarna nu när Albin inte kan gå till dagis pga. blåsorna i munnen. 

På kvällarna värker det i hela kroppen för att jag är så trött. 

Gå och lägga sig tidigt är inte att tänka på. Dels vaknar Elsa typ sjuttio gånger innan hon äntligen somnar in ordentligt efter niotiden och någon timma efter det vaknar hon sedan för käk. Jag ligger alltså bara och väntar på att någon ska gnälla eller vakna och kan inte koppla av för att somna. Plus att Albin nu haft det väldigt jobbigt ett par kvällar. 

Natten bjuder sedan på åtskilliga uppvak pga. gnäll från barn. Oftast, tack och lov, blir dom inte så långvariga men många korta är nog så jobbigt det också. 

Nu ikväll sa jag och Peter godnatt till varandra kvart över nio och gick och la oss i varsit rum. Han i gästrummet där Albin lyckades somna förut och jag i sovrummet med Elsa. 

Hon har redan flyttat över hit till mig i sängen. 

Nu ska jag försöka somna. Det är väl dags för käk snart...

Denna kudde passar inte mig alls just nu