Mardrömsstart av en dag
Igår var ingen bra dag. Den började på värsta tänkbara sätt.
Jag hade en lång dag framför mig, skulle jobba 7-17.30 och sedan åka på föräldramöte på dagis klockan 18. Och nattsömnen hade inte varit så bra, Elsa trasslade lite och var som ett plåster på mig. Men trots det kände jag mig faktiskt pigg och laddad för en lång arbetsdag.
Men inget blev som planerat.
Jag åkte hemifrån 06.40 och 07.20 låg jag på en brits på akuten. På de 40 minutrarna hann jag få sladd på bilden, volta ner i diket, bli liggandes på taket, bli hämtad av helikopter och lämnad på akuten.
Jisses alltså! Vilken start av dagen...
Jag är evigt tacksam att jag klarade mig nästan oskadd trots att bilen blev skrot.
Och jag är ännu mer tacksam över att jag var själv i bilen.
Jag kom knappt 3 kilometer hemifrån innan jag fick lite sladd bak på bilen pga. blixthalka. Den lilla sladden övergick väldigt snabbt till sicksackande över båda körbanorna innan bilen vände sig tvärsöver vägen och åkte rätt ner i diket, slog runt och stannade på taket.
Jag minns allt i detalj. Jag hör mig själv säga: NEJ! när bakdelen tappar fästet och börjar kränga lite. Sedan gick det fort! När bilen står på tvären över vägen med nosen mot diket tryckte jag mig så hårt jag kunde bak i sätet med både huvud och rygg och tog spjärn med armarna mot ratten.
Sedan hängde jag uppochner i bältet.
Konstigt nog kände jag varken rädsla eller dödsångest, jag fokuserade enbart på att försöka förbereda mig på att krascha.
Att komma loss från bältet uppochner gick väldigt lätt också men att sedan lokalisera sig vad som var fram och bak i bilen var svårare. Det var mörkt, bortsett från instrumentpanelen som fortfarande lyste, samt att det låg massa saker och glassplitter överallt.
Jag andras lite, känner efter hur det känns i kroppen och börjar sedan försöka hitta dörröppnarna. Får tag i den på passagerarsidan men dörren rör sig inte en millimeter. Fumlar åt andra hållet och hittar handtaget på förarsidan men inte heller den dörren rör sig det minsta.
DÅ kom dödspaniken! Det enda jag tänkte var att jag var tvungen att komma ut, jag fick nämligen för mig att bilen skulle börja brinna.
Jag börjar leta efter telefonen i all röra men kommer på att den turligt nog ligger i byxfickan. Jag får fram den och ringer Peter. Jag ber honom komma så fort han kan för jag har kört i diket, ligger på taket och kommer inte ur bilen. (Hur skärrad jag var då minns jag inte riktigt)
Men Peter har inte hunnit fram till dagis och lämnat barnen ännu visar det sig. Då ber jag honom ringa farfar och be honom komma så fort han kan! (Helt idiotiskt såhär i efterhand.) Att ringa 112 hade jag inte en tanke på.
Vi lägger på för jag hör att det passerar en bil uppe på vägen och jag hoppas den stannar. Men tyvärr hör jag hur den bara åker förbi. Paniken tilltar och jag blir rädd att min bil ej syns från vägen. Men strax efter hör jag en man utanför och jag börjar få lugnet tillbaka.
Mannen har redan 112 i telefonen när han kommer fram till mig och jag hör hur lättad han blir när jag inifrån bilen talar om att jag inte sitter fast, mår bra och är ensam.
Under tiden ansluter ytterligare en man och kvinna till platsen. En av dem försöker få upp framdörrarna men han lyckas inte. Jag kläcker då idéen om att prova bakdörrarna och vänster bakdörr får han upp och jag lyckas kräla ut den vägen. Och otroligt nog har jag handväskan i ena handen. Haha!
Det var tre helt fantastisks människor som tog hand om mig. De kramade och höll om mig. De klädde in mig i jackor, filtar och mössa medan vi stod där i diket och inväntade ambulans.
Jag kände mig coollugn faktiskt. Skärrad och skakis såklart men väldigt lugn.
Jag hade inte ont någonstans mer än lite öm i sidan på huvudet. Där slog jag i dörren antagligen när bilen for runt. Och så hade jag lite glassplitter i munnen.
På vägen hinner det ju bli värsta köerna med stopp åt båda håll.
En av männen som hjälpte mig körde stor grusbil och hade stannat den på vägen för att stoppa övrig trafik.
Och så får jag förklarat för mig varför de första bilarna bara passerade mig, det var så halt så de fick inte stopp på sina bilar utan fick åka längre fram, hoppa ur bilen och springa tillbaka till mig.
Vi ser också att vägen är glashal! Det går inte ens att gå på den!!! Helt fruktansvärt!
Sedan hör vi en helikopter närma sig. Först tänkte jag att den nog inte var till mig. Jag mådde ju bra och var inte skadad. Men jodå, den landade på andra sidan vägen och ut stormar två karlar.
Samtidigt kommer även farfar, helt skärrad och är livrädd att barnen var med i bilen.
Jag förklarar att jag mår bra och har bara slagit i huvudet lite. Men de vill gärna ta med mig in till akuten ändå så jag lyder.
Jag hoppar in i helikoptern och 07.11 lyfte vi.
Första gången jag åkte helikopter! Hade ju önskat att det var under andra omständigheter men försökte ändå passa på att njuta av utsikten. Tyvärr var det ju fortfarande ganska mörkt.
När vi närmar oss Norrtälje ser jag fler blåljus nere på en annan väg och får bekräftat att fler råkat illa ut denna morgon.
07.20 ligger jag på en bår inskriven på akuten och uppkopplad med lite av varje på kroppen.
Det enda jag tänker är hur äckligt jävla tacksam jag är över att det gick så bra trots allt. Och att jag var själv i bilen!!!
Fortsättning följer.....
Kommentarer
Postat av: Mamma
Ja,du lilla gumman. Vilket äventyr.
Vi är också så otroligt glada att det gick så bra.💕
Resten ordnar sig så småningom.
Postat av: Janina
Men jösses! Vilken änglavakt du hade! Glad allt gick bra ❤️❤️
Trackback
