JochP

Usch vilken jobbig natt!!! Albin brukar aldrig vara ledsen eller arg på nätterna. Visst han gnäller lite när det är dags för käk, men tystnar och blir nöjd så fort han får käk. När han ätit färdigt är det sällan några protester att lägga ner honom igen och oftast somnar han om inom någon minut bara. Men i natt har han varit som en helt annan bebis... Han vaknade redan innan ett och var ledsen. Jag trodde det var dags för käk, som vanligt den sista tiden. Men icke! Han skulle absolut inte ha bröstet utan fortsatte vara ledsen och skrika som en tok! Nappen dög stundvis i kombination med att ligga tätt mot mig i famnen och vaggas. Jag trodde han somnade om och lade ner honom i vaggan igen. Men fick börja om proceduren igen. Så höll han och jag på ett par gånger innan han kom till ro. Efter det har han titt som tätt vaknat och kallat på min uppmärksamhet. En eller två gånger (minns faktiskt inte hur många) ville han äta i alla fall men fortfarande missnöjd. Nu ligger han här mellan oss nöjd och sover. Jag undrar vad det var som spökade för honom i natt? Magont eller kanske öronont? Han har när jag tänker efter haft händerna mycket uppe vid öronen under dagen igår. Kan det vara ett tecken? Jag tolkade det som han "hittat" sina öron och tyckte det var spännande att dra och hålla i dem. Läste nu om öroninflammation hos bebisar och tycker inte riktigt det passar in... Får vänta och se hur han är och verkar må när han vaknar igen. Jag som redan innan denna natt är ganska så slutkörd av all nattamning vår lille pojk krävt den sista veckan. Han har velat äta tre till fyra gånger varje natt hela förra veckan! Men man kommer som mamma in i någon sorts andra "andning" (eller kanske tredje och fjärde andning;) och klarar dagarna med alldeles för lite sömn i kroppen. Vilket är en himla tur! Men det känns som denna natt var pricken över i:et. Hur länge orkar man? Humöret och tålamodet börjar ta slut... Till och med att jag börjat fundera i banorna att börja ge ersättning så jag någon gång kan få "slippa" ta hela nätterna själv. Det är ju fan att det ska vara så svårt att pumpa ur lite mjölk! Jag har till och med nästan helt slutat försöka. Jag blir bara frustrerad och tid tar det... Jag blir också frustrerad och lite förbannad över att Peter knappt verkar reagerar eller vakna längre när Albin vaknar på nätterna. Då blir det ännu mer påtagligt att allt hänger på mig. Visst jag vet att det är så om man vill amma och amma vill jag så länge jag bara kan. Men just nu känns det så oändligt och överhängande. Jag blir ju helt låst. Natt som dag! Men jag får tänka på de ord en vän sa: Bättre att en av er sover på nätterna och är piggare under dagen istället. Så sant så. Men när jag sitter här på sängkanten gång efter gång varje natt känns det ändå tröstlöst... Nä usch vad jag gnäller! Men man behöver lite gnäll dagar också faktiskt.