Vardagsmat
Jag riktigt urless på Albins och mina dagliga brottningsmatcher och att dessa förekommer två gånger om dagen är mer vanligt än ovanligt.
Dessa scenarion uppstår när det är dags för middagslurerna. Vi leker och jag väntar ut honom tills han börjar gäspa och gnugga sig i ögonen, då lägger vi oss på madrassen i hans rum. Jag ligger och blundar/låtsas sover och tiger som muren medan han gång på gång kravlar iväg eller ställer sig upp medan jag är lika snabb att lägga ner honom igen. Så där kan vi hålla på 764 gånger och då kanske han äntligen ligger kvar en lite längre stund men är då istället förbannad och sen börjar det om. Vi kan hålla på såhär allt från en kvart till över en timme innan han ger upp och blundar och då när han äntligen ger upp så somnar han på mindre än tio sekunder. Men VARFÖR måste han kämpa emot och trilskas så länge?! Jag ligger där och tiger medan det rabblas många fula svordomar i mitt huvud och försöker behålla lugnet och tålamodet. Men det är svårt och nästan lite ångestkänsla när man vet vad som väntar (nästan) VARJE dag.
Och att hålla på såhär att kämpa i en timme och han sedan bara sover tjugo minuter får det hela att kännas så onödigt och slösande av både tid och humör. Men samtidigt vet jag ju att han måste sova, om det så bara blir tjugo minuter för annars kan jag ju räkna med att få tampas med en riktig tålamods sugande unge.
Nu sover han äntligen efter en timmes brottande, blod, svett och lite tårar. Han har klöst mig i ansiktet, dunkat huvudet i väggen, hållt handen, kramats och skrikit.
Det är underbart med barn! ;)
