JochP

Jag har aldrig haft någon plan för hur länge jag ska hålla på och amma utan jag var mer inställd på att jag på sin höjd skulle kunna amma fullt någon månad bara efter förlossningen. Men så blev det ju inte. Jag och Albin har varit ett bra amningsteam redan från start och nu lite mer än åtta månader senare håller vi fortfarande på, fast såklart vid färre tillfällen.

Jag har nästa enbart sett amningen som något positivt. Maten är alltid med oss och vi har inte behövt varit rädda att glömma den när man åker bort, den ger närhet och avkoppling för oss båda, den har hjälpt mig att bli av med gravidkilona, den kostar ingenting, den är nyttig och den har alltid rätt temperatur.
Visst finns det vissa nackdelar också, så som att jag och Albin har varit väldigt bundna till varandra då det inte alla gånger varit så lätt att pumpa ur, att det blir mycket nattvak samt att det upptar mycket tid och är tålamodskrävande.
Men att jag kunnat amma såhär länge ser jag enbart som ett privilegie och är väldigt tacksam över den förmågan.

Men även allt gott har ett slut och någon gång måste vi sluta upp med ammandet. Det känns både vemodigt och som en befrielse att någon gång sluta.
Egentligen känner jag ingen brådska med att sluta, det är fortfarande lika mysigt och ett break i allt annat. Men i takt med att Albin börjat äta mera vanlig mat har hans intresse för att amma avtagit mer och mer och våra stunder har bara blivit färre och färre. De sista veckorna har vi ammat max två gånger på dagen men oftast bara en och idag har det inte blivit någon gång alls sedan tidigt imorse.
Men det finns ett undantag! Nätter och tidiga morgnar är ammning vääääldigt nödvändigt enligt den lille herrn. Det är så nödvändigt att hela världen i stort sett rasar samman om han inte får tutta ett par gånger per natt (inatt minst fyra gånger). Och serveras det inte så tar han helt enkelt för sig själv när det passar då han ligger i vår säng, han vet så väl var det finns och hur dom ser ut.

Men det är just av den här anledningen att frågan om att sluta amma uppkommer. Jag längtar något enormt efter att få sova en hel natt, eller iallafall mer än tre timmar i sträck.
Något som etsat sig fast i mitt huvud är en sak Bvc-tanten sa sist vi var där: Slutar man amma kommer de lugna nätterna på köpet.
Ja tack!!!

Idag vid middags bordet bestämde jag mig huxflux att nu är det banne mig slut ammat i detta hus!
Dagtid lär nog inte vara några problem, utan den jobbiga biten lär ju självklart bli de redan stökiga nätterna.
Så inatt drar uppdrag "Sluta nattäta" åter igen igång och denna gång ska vi lyckas för alltid!

Prövningen har redan börjat, då han vaknade redan halv tio och inte tänkte ligga kvar och sova. Efter en timmes vaggande och tragglande gav jag upp och la mig jag också, med en stökande och bökande unge bredvid mig. Efter mycket om och men, gnäll och letande efter bröst snarkar han nu åter igen. 1-0 till mamman!

Jag borde egentligen byta ut min t-shirt och sova i en polotröja säkrad med kedja och hänglås och svälja nyckeln för att vara helt säker på att ungen inte lyckas servera sig själv medan jag sover eller att mitt redan korta nattålamod tar slut och tuttarna slängs fram för att säkra lite sömn.

Ni hör, de kommande nätterna blir oerhört spännande och framförallt kämpiga!
GE OSS STYRKA!!! (och en samarbetsvillig unge)