Kottar är livet tydligen
Idag hann vi före farfar med att gå till brevlådan för att hämta posten. Ja vi gick faktiskt dit, Albin var jätte duktig och gick nästan hela tiden åt samma håll som jag. Problemet var ju bara alla kottar som låg längs vägen! Plocka kottar är tydligen väldigt roligt men när man bara har två små händer är det helt omöjligt att kunna plocka med sig alla kottar och när man dessutom tagit med sig en bok ut på promenaden blir läget ännu knivigare.
Bekymret med boken löstes smidigt genom att helt enkelt slänga den på backen och gå därifrån men önskan om att kunna plocka med sig alla kottar var desto svårare att få till. Ett försök med att bära en kotte i varje hand och den tredje i munnen testades men jag tror den var för taggig för att bära där så han fick helt enkelt nöja sig med att bara ha en kotte i vardera hand och dessa två höll han stenhårt fast vid.
På hemvägen från brevlådan stannade vi till hos gammelgrannarna och Albins två kottar hängde med hela tiden och han visade stolt upp dem oräkneligt många gånger.
När vi kollat in vad de gjorde, pratat lite, trampat runt i deras nykrattade trädgårdsland och smakat på deras nya regnmätare så började vi gå hemåt.
Albin gick hela grusvägen ända hem! Han gick åt rätt håll hela tiden och smakade bara på en sten längs vägen och någonstans där hade han fått nog av sina kottar och dumpade dem i diket.
Vår fina lille skogsmulle <3
