JochP

Vi är nyligen hemkomna från sista inskolningsdagen, en kort dag mellan 9.30-11.30. 

 

Albin hann inte upp ur sängen imorse förän han frågade: "åka?" När jag svarade att vi ska åka till dagis spottade han ut nappen och ville upp ur sängen fort som tusan!  Alla morgonbestyr gick som en dans, tom. påklädningen av ytterkläderna.

Framme på dagis gick han rakt in, stannade och tittade en kort stund vad de andra gjorde och satte sig sedan vid legolådan. Jag sa hejdå men han var så upptagen att han varken hörde eller såg att jag åkte.

När jag kom tillbaka halv tolv satt de och åt och jag fick höra att de inte hade varit några som helst problem. Till lunch var det potatisgratäng och kassler och Albin hade mumsat i sig massvis. Det första han berättade för mig var: "acka" och "äta". Alltså att de hade ätit smörgås/knäcke. 

Och kors i taket att han följde med mig frivilligt hem idag och att jag slapp kämpa som en tok för att få in sprattelgubben i bilen och spänna fast honom i stolen :)

 

Nu är vi som sagt hemma och dagispojken är lagd och han har somnat så gott <3 Känns så taskigt dock att jag snart ändå måste gå in och väcka honom, för att förhindra en jobbig nattning ikväll. Men men, så är det.

 

 

 

Tänkte sumera inskolning lite....

 

Först och främst är jag otroligt tacksam över att de kör en två veckors inskolning och inte den snabba varianten på tre dagar som en del andra ställen. Jag skulle ha jättesvårt att "släppa" honom i någon annans händer efter enbart tre dagars bekantskap.

 

Trots att det från Albins sida inte varit några som helst konstigheter med inskolningen så har jag tyckt att det var otroligt jobbigt och påfrestande. Vetskapen om att jag ska lämna min son och att han ska tillbringa sina dagar med andra än sina föräldrar har känts väldigt märkligt. Jag vet inte hur många gånger jag kämpat emot tårarna när jag suttit där på golvet på dagis och tittat på när han leker i godan ro och tänkt att jag kommer inte mera få se allt du gör.

Flera av dagarna har det brustit helt för mig när vi satt oss i bilen hem och tårarna har nästan sprutat.

Att se andra föräldrar klara av att säga hejdå till sin gråtande små barn på mornarna och åka iväg till jobbet har även det gjort mig helt tårögd och jag har fått bita mig i tungan för att inte bryta ihop.

En kväll när vi gått och lagt oss börjar jag störttjuta och bara känner att jag VILL INTE lämna "bort" vår underbara unge på dagis. Jag har målat upp en bild i mitt huvud där han kommer stå ensam i ett hörn hela dagen med en traktor i handen och bli "bortglömd". Att han inte kommer känna sig så pass trygg att han vågar ta för sig och sätta sig i någon av fröknarnas knä om han skulle känna behov av närhet tex. 

 

Hon som var tänkt att hålla i vår inskolning var sjuk när vi började så vi fick istället en annan som även hon gick och blev sjuk och det kändes då som att ingen av dom andra engagerade sig lite extra i att lära känna Albin. Att det tog över en vecka innan Albin fick en egen krok ute i det kaotiska kapprummet kändes även det lite åsidosatt. Dom har ju liksom vetat om att han ska börja där sedan över ett halvår tillbaka och mötas av en egen krok skulle iallafall få mig att känna mig mera välkommen. 

Och ännu en sak som jag irriterade mig på var att de tre dagarna jag var med vid lunch så fick Albin sitta vid olika bord varje gång. Nu reagerade ju inte han något speciellt på det mer än att han andra dagen gick till det bordet han åt vid dagen innan och ville sätta sig när matvagnen rullades in men blev dirigerad till en annan plats. 

Jag överreagerar säkerligen eftersom jag tycker det varit jobbigt överlag....

Inskolning och graviditetshormoner är nog inte den klockrena kombinationen tror jag ;) 

 

Men Albin har fått mycket beröm också! Bla. har dom tyckt att han är en så lugn och harmonisk kille och har inte trott att det här med att börja på dagis skulle vara något svårt och det har ju verkligen stämt.

De tycker även att han är väldigt duktig på att göra sig förstådd med både tal och gester. Nu när jag varit med i så många dagar har jag ju lagt märket till att många av de andra barnen i samma ålder och även de lite äldre faktiskt är väldigt tystlåtna och några av barnen har jag inte hört ett knyst ifrån. På Albin glappar ju truten konstant vad han än gör och armar och ben gestikuleras det med för fullt när han berättar saker. 

 

Men det här med att sitta med på samlingen och sångstunden på förmiddagen är ingen vidare hit hittills. Han går hellre ut i lekrummet och har alla leksaker för sig själv en stund och återvänder sedan till de andra när frukten plockas fram. Haha! Och att sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt är även det ruskigt svårt :)

 

 

 

Det är skönt att det är över nu och vi kan nog med säkerhet känna att han funnit sin plats och trivs på dagis. Nästa vecka börjar vi på riktigt. Tisdag, onsdag och torsdag mellan 6.45-11.45 kommer Albin hänga med sina polare på dagis.