JochP

Igår var loppet kört redan innan 21 och innan hade hon hunnit vakna fyra gånger sedan nattningen vid 19.

Vid 21 blev hon hysterisk så fort hon låg ner eller bara halvlåg. Hon fick tillslut komma upp för att skona våra öron från allt skrik och gap.

Uppe for hon runt som en duracellkanin. Hon nästan flög fram när hon ålade och "pratade" mer än någonsin. Men samtidigt gnuggade hon sig i ögonen, gäspade och vi såg hur trött hon egentligen var.

Hon åt en portion gröt och så försökte vi söva om. Lönlöst! 

Vid halv elva gick vi och la oss. Men Elsa tänkte inte sova. Det dröjde nog till framåt midnatt innan hon tillslut gav upp och somnade på pappas bröst. 

Det varade inte så länge. Vid ett vaknade jag upp inne i Albins säng till ljudet av en skitförbannad Elsa i rummet intill. (Att jag gått in till Albin och lagt mig hade jag inget minne av.)

Pappa dög tydligen inte längre och när jag kom tillbaka till sovrummet tystande hon och somnade om efter ett tag. 

Resten av natten var väl ändå hyfsad.

Ikväll var det dags igen. Lite efter 21 (efter flera omsövningar) vaknar damen på helt fel sida och hon härjar och skriker sig blå i ansiktet ända till hon får komma upp.

Nu ålar hon omkring här som om hon hade eld i baken och är hur nöjd som helst.

Hennes föräldrar är inte alls lika nöjda. Hur länge ska detta hålla på? 

Jag tycker vi fått vår beskärda del av en natt och kvällstrilskande Elsa.

Varje jävla kväll i ett par månader tillbaka har jag bett till Gud om att idag kommer hon sova hela kvällen eller natten. Men nä, än har det inte hänt.

Jag tycker det är skitjobbigt med allt detta passande och springande ut och in i sovrummet varje kväll. Det finns liksom ingen tid för att ladda batterierna och bara stänga av huvudet. Peter och jag hinner knappt prata med varandra känns det som. Oftast befinner sig ju en av oss inne i sovrummet. Och när vi tillslut ger upp och lägger oss har vi ju en Elsa mellan oss i sängen. Jag vet inte när hon sov i egen säng längre än till 22 senast? Resten av natten ligger hon som ett plåster på mig och jag är förundrad över att jag ännu inte har trillat ur sängen. Jag ligger nämligen mer över sängkanten än i sängen alla sjuhundra gånger jag vaknar under en natt.

Det pratas så mycket om "egentid" hit och dit och det är något som jag tyckt varit så löjligt. Jag ser hellre att vi gör och upplever saker tillsammans. Men nu, nu skriker min hjärna efter egentid. Jag behöver andas egen luft, stänga av både huvud och kropp en stund, dricka varmt kaffe, få sitta på toa ifred, kunna sova på vilken sida jag vill och kanske få  hålla om och avsluta en påbörjad mening med min sambo. 

Någon frivillig barnflicka? 😊