En känsla som var riktig

Igår fick jag en känsla av att denna dag skulle bli kämpig och hittills har det stämt bra. Tyvärr. Klockan är inte slagen lunch ännu och jag är redan helt slut i både kropp och knopp. 

Vi vaknade till regn. Inte speciellt uppiggande.
Frukosten flöt på bra och båda barnen åt bra utan trilsk.
Albin avslutade frukosten med att vispa ner sitt halvfulla vattenglas på golvet och det gick sönder. Inte hela världen men han blev lite förfärad när han såg att det gick i bitar och jag fick torka vatten, ta hand om glasskärvor och dammsuga. Det var ju bra iof, att köket blev dammsuget i samma veva 😊

När vi ätit färdigt och borstat tänder och klätt på oss efter mycket tjat och gnat var det faktiskt uppehåll ute och vi försökte skynda oss ut för att rasta jycken.
Vi hann inte längre än ut på uppfarten innan regnet kom. Och jag min nöt som bara tog på mig tröja och väst. 
Försökte skynda oss runt lilla varvet men skynda är svårt när det finns massvis med lockande vattenpölar längs vägen
Albin drog skrindan med sina två käraste utebilar i. Samtidigt gick han och sjöng "spola pindel bott"/spola spindeln bort. Sötnöt <3

Elsa tycker inte regnskyddet på vagnen är någon hit direkt. Man ser ju knappt något!!!
Tittut! 😊

Elsa som brukar vara plätt lätt att söva direkt efter frukosten i vanliga fall har idag haft det svårt att komma till ro. Och när jag försökte söva henne inne i sovrummet efter att vi varit ute kunde ju inte Albin låta bli att komma in och störa gång på gång på gång. Bara att ge upp.

Vid tio tyckte Albin det var dags för "frutt"/frukt. Jag satte på en film och tänkte att han kunde sitta där, ta det lite lugnt och äta sin "klämma inte"/clementin medan jag gjorde ett nytt försök med att söva Elsa. Det gick inte det heller. Elsa ville inte och Albin hade myror i brallan. Han ville ha äpple och kex och citron och jag vet inte allt han försökte med. Jag frågade om han var hungrig och det var han tydligen. Han ville ha pepparkaka. Men jag fick honom till att först äta lunch och efter det få pepparkaka. 
Så halv elva satt vi och åt lunch.
Tio över elva hade jag lagt båda barnen för middagsvila. Och jag själv skulle somnat på ett kick om inte Elsa potetsterade allt vad hon orkade i ungefär en halvtimme innan hon tillslut gav upp i min famn
Då var min värsta trötthet bortblåst och nu sitter jag i soffan och dricker mitt kaffe som hann bli kallt. 

Och där vaknade Elsa igen. Efter ynka tjugominuters vila. 
Ska försöka få henne att somna om igen (innan hon klöst ur mina ögon och rivit sönder mitt ansikte).

Så gick det med min egna lilla stund att försöka samla ny kraft och energi till eftermiddagen, som oftast känns oändligt lång.


En sak är säker, man behöver ju inte vara rädd att ha långtråkigt eller sitta sysslolös och rulla tummarna när man har barn 😉 Dygnets timmar bara rinner genom fingrarna på en. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0