Sjukt var det här!

Jag vill bara meddela att såhär lugn, tyst och sött sovande har vår dotter INTE varit inatt. Blää vilken natt vi haft!




Knappt en timme efter den långdragna nattningen igår vaknar Elsa och vi hör att förkylningen slagit till på henne. Vad hade vi att vänta? 
Hon sitter uppe med oss till framåt tio då vi vill lägga oss. Peter tar med henne in i sovrummet och hon får panik. Att lämna rummet där mamma finns är lika med jordens undergång sedan ett par dagar tillbaka för den lilla damen.
Efter elva någon gång, när hon snurrat färdigt i sängen, rivit loss halva mitt hår och nästan klöst ut mina ögon kommer hon äntligen till ro. Ligga ner är hemskt! Är väl jobbigt med den täppta näsan misstänker jag.
Lagom när lugnet lagt sig inne i vårt sovrum börjar Albin gnälla "paaaaappaaaa" som vanligt. Han får gå in dit och lägga sig till Albin somnat om igen (han somnade för omväxlingsskull på nolltid efter nattningen och helt själv!).

Vid ett drar Elsa igång konserten igen. Lagom när pappan kom tillbaka från sovningen inne på Albins golv tror jag. 
Vår dotter har ju varit världsbäst på nattgnäll men inatt tog hon också guldmedalj i att kunna skrika hysteriskt och konstant.
Ligga ner var inte bra, sitta upp dög en stund men eftersom hon var så trött så somnade hon ju och tappade huvudet och då började vi om igen. 
Pappan tackade för sig och la sig inne i andra rummet. Hur mycket det nu hjälpte vet jag ej för skriket ekade genom husets väggar. Och när pappan lämnade sovrummet var det dags för jordens undergång nummer två!
Otroligt nog vaknade inte Albin iallafall. 
Jag hade lyckats få världens öronvärk på den ynka timmen jag hann sova. Så fort jag rörde på huvudet kändes det som trumhinnan åkte på sne och det gjorde riktigt ont. Jag som aldrig brukar ha ont i öronen!?
Framåt tre somnar Elsa äntligen igen. Helt utmattad och halvtsittandes lutande mot mig.

Klockan fyra kör vi lite skrik igen men tack och lov inte lika länge.

Vid halv sex tror jag att Albin var vaken och ropade efter pappa igen. Och vid sex går de ju upp.
Albin lyckas smita ifrån pappan och slinka in i sovrummet där faktiskt Elsa nu sover tyst och lugnt, på mig. Tack och lov ertappas han och fångas in av pappan sekunder innan han ska "Hässa på Ejsa"/hälsa på Elsa.
Den obligatoriska Hejdåpussen undanber jag också då jag tycker hon kan få sova när hon äntligen gör det och Albin tyckte det var pest och pina! 😉 

Lite efter sju är det morgon tycker Elsa. Hon började iallafall dagen med ett leende trots den snoriga lilla näsan ❤️ 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0