JochP

Elsa vaknade vid halv ett och började knorra och böka. Det här gnället hon börjat med drar mig nästan till vansinne. Okej om hon vaknar och gnäller för att äta, men äta på nätterna vill hon inte mellan typ klockan elva och fyra. Det hade också varit lättare om hon gnällde för att hon hade ont, vill vara nära eller av någon annan anledning liksom, men nu gnäller hon eller hon gnäller inte utan hon vrålar utan att vare sig hon eller jag vet vad som är fel eller fattas. 

Jag fick henne iallafall att somna om efter "tvångsgreppet" men hon sov väldigt oroligt och fortsatte gny i sömnen. 

Tjugoöver ett var det dags igen. Vrål, stök och bök. Ny blöja och så "tvångsgreppet" och denna gång somnade hon ordentligt.

Klockan två var det Albins tur. Han gnällde för att han inte hittade sin andra "mapp"/napp. Jag hittade den och satte mig bredvid honom. Märkte ganska snabbt att det var lönlöst och helt plötsligt börjar också han vråla. Jag erbjuder honom att komma in till mig och lägga sig men han fortsätter ändå vråla och väcker givetvis Elsa. 

Jag försöker få Elsa till att somna om i sin säng men det var ju bara önsketänkande.

Bäddade ner oss alla tre i sängen med uppbyggda barriärer under bäddmadrassen för att försöka förhindra att någon trilla ur sängen och där låg vi, jag i mitten med varsit barn på vardera arm, trängandes i mitten av sängen som blivit som en grop pga. barriärerna. 

Vi låg inte så så värst länge för Elsa skulle ju inte ligga ner. Och låg inte Elsa ner skulle inte heller Albin ligga ner. 

Lät Elsa, apade Albin efter med samma ljud. Sådär höll vi på. Halv tre på natten. 

Under tiden låg hunden och sov som en stock och höll på att snarka strupen utochin! Jävlar så irriterad jag var! Jag kastade blöjor på honom för att försöka få tyst på honom. 

Som sagt, det var nära att jag satte ut barnen på trappan. Det var också nära att jag ringde till Peter och böla i telefonen. Men jag tänkte att det hjälper ju inte ändå så jag lät bli :)

Dum som jag var råkade jag nämna ordet pappa och då kom väl Albin på att han saknade honom och började yla efter "paaaappa".

Helst plötsligt lugnar Elsa ner sig och nöjer sig med att ligga bredvid. Och när hon var tyst och stilla hade ju inte Albin någon att apa efter så även han la sig ner tyst och stilla. Tillslut måste vi alla somnat för sedan vaknar jag av att klockan ringde vid kvart i sex. Elsa vaknade också då och Albin fick vi väcka. 

Morgonfixet klarade vi utan några sura miner och farfar körde honom till dagis även idag. 

Elsa han sköta magen och göra ner både sig själv och sin stol medan jag hjälpte Albin.

När de åkt gick vi och la oss igen och faktiskt att vi båda somnade fort. 

Halv nio tyckte Elsa det var nog och ville upp. Jag hade kunnat sova ikapp några timmar till men nix. Upp och hoppa!