Snö, snö och lite mera snö + humör
Idag var det en sådan där morgon när man inget hellre ville än att ligga kvar i sängen och lyssna på snöyran ute innan man somnade om. Men det var bara en önskan.
Ute möttes vi av snö och blåst. Mer än två decimeter snö på bilen skulle borstas bort och sedan tog jag sats och backade ut i Peters bilspår. Sedan var vägen helt ok att åka på, det var blåsten som yrde omkring snön var mest jobbig.
Vi hann bara ut ur bilen hemma innan hon brakade ihop igen. Först tappade hon min nyckelknippa i snön och blev förbannad när hon blev kall och blöt om fingrarna när hon skulle plocka upp den igen och efter det kom det några rejäla vindbyar och blåste upp enorma snömoln på gången framför oss och hon blev livrädd. Lillstumpan ❤️
Elsa vaknade helt på motsatt sida från igår. Hon var arg som ett bi från första stund då hon öppnade de blå.
Pappan tappade tålamodet helt när ungen bara vrålade som en stucken gris och var otämjbar när de försökte göra morgontoaletten.
Albin däremot var riktigt trevlig 😊
Elsa låg raklång på hallgolvet, fullt påklädd och var såååå förbannad när de skulle gå ut till bilen. När hon sedan insåg att pappan och Albin tänkte åka utan henne om hon inte skärpte till sig så coolade hon ner sig och lät sig bli utburen.
Hennes humör har eskalerat den sista tiden. Hej två års trotsen!
Givetvis hade jag typiskt nog mitt jobbpass i grannkommunen idag och en bra bit att åka. Ute på motorvägen var det bara att ta sikte på baklysena från bilen framför och följa efter. När det yrde som mest hade jag ingen aning om var jag var. Bara följa strömmen. Det gick bra och jag kom fram dit jag skulle.
Gjorde det jag skulle på jobbet och tre timmar senare var det bara att styra hemåt i yran igen. Jisses alltså! Det var samma yrväder än. Det tog över en timme att ta mig till dagis. Den sista biten är en riktig kringelikrokväg med många blåshål. Det var bara att styra efter snöpinnarna för det var bara vitt, vitt och vitt överallt. På de ställen där det saknades snöpinnar var det bara att chansa på var man trodde vägen gick. Ett par gånger var jag nära att stanna bilen, gråta en skvätt och gå till fots därifrån men jag kom fram tillslut. (Med vetskapen om att vi har 1,5 mil kvar att åka, på liknande väg, innan vi är hemma.) Turligt nog hade plogbilen just åkt åt motsatt håll och det underlättade. Hemresan gick bra. Bortsett från att Elsa var skogstokig de första kilometrarna och vrålade i högansky bredvid mig. Tillslut "hotade" jag henne med att stanna och sätta ut henne i snön i diket om hon inte lugnade ner sig. Hon tystnade och efter en stund skrattade hon istället. Skitunge ❤️
Vrålet fortsatte medan hon bars in, kläddes av under mycket om och men och tillslut landade i sängen. Gaaah! Vilket humör!!!
Albin och jag såg på film idag igen när han ansåg sig färdigvilad. Sedan passade han på att gå ut en sväng med farfar och skotta snö innan det blev mörkt.
Elsa vaknade som en helt ny människa. En riktig liten gladfis var hon. Det höll inte i sig hela kvällen men det var roligt så länge det varade 😊
Albin hann också med ett utbrott under kvällen och fick rumsarrest. Efter ett toabesök blev han lugn och harmonisk igen.
Kommentarer
Trackback
