Den sista veckan tillsammans ❤️
Onsdag 12/4-17
Nu har det gått lite mer än 24 timmar sedan jag tog beslutet, att låta vår älskade gamla jycke få vandra vidare upp till hundhimlen.
På tisdag förmiddag kommer en veterinär hem hit till oss och låter Nico få somna in.
Detta känns så himla märkligt, att veta att vi bara har en vecka kvar tillsammans med honom. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag gråtit idag. Tårarna ligger och bränner heeela tiden och jag är så svullen runt ögonen.
Det är hemskt det här!
Han har ju en längre tid haft problem med sina ögon, torra ögon pga. dålig tårproduktion, men med ögonsalva och ögondroppar har det varit stabilt. Men nu sedan några veckor tillbaka har det blivit ytterliga sämre och salvan tycks inte hjälpa längre. Tvärtom, vi började märka att det blev värre. Hans ögon blev väldigt irriterade, mer grumliga igen och han har fått kämpa med att titta längre stunder. Helst har han legat och sovit mestadels av tiden. Och i söndags märkte vi att hans syn blivit sämre. Det är inget han visat på tidigare.
På vägen hem från jobbet i söndagskväll brast det för mig, jag började på allvar förbereda mig för att ta det slutgiltiga beslutet. Hemskt!
På måndags morgonen ringde jag veterinären och bad om att få en telefontid med vår veterinär. Sent på eftermiddagen när jag var på jobbet ringde han tillbaka och ville att vi skulle boka in en tid. Första bästa tid han kunde erbjuda var på onsdag efter påsk. Det kändes långt bort men vad skulle vi göra? Vi pratar lite till och precis innan vi ska lägga på så säger han: Nä fan! Jag vill inte att Nico ska behöva blunda sig igenom sin vardag ända till nästa vecka, jag fixar fram en tid till er till imorgon eftermiddag hos min kollega!"
Tack för det! Och när vi lagt på kom tårarna igen. Och ytterligare några gånger under kvällen.
Efter middagen på tisdagen åker jag och Nico in till veterinären. Han var superlycklig över att få hänga med mig i bilen. Helt ovetandes om varför.
Vi träffar en jättegullig veterinär, hon inspekterar ögonen, mäter tårvätska, mäter trycket och tittar efter skador på hornhinnan. Men hon blir inte klok på något. Tårvätskan är bättre än någonsin, inga skador syns och trycket ligger på ok värde. Det enda hon kunde konstatera var att pupillerna inte reagerade som de borde samt att han är väldigt grå i ögonen.
Hon föreslår att remittera oss till en ögonspecialist i Stockholm. Jag frågar vad hon tror de kan komma fram till och hon är väldigt osäker. Enda gissningen hon kunde göra var att det är den gråa starren som förvärrats och börjat påverka synen.
Jag känner då att det inte är värt att luska vidare. Han är ändå över 12 år.
Hon förstår mig och tycker inte alls att jag tänker knasigt. Vi pratar istället vidare om en eventuell avlivning, lite praktiskt och ekonomiskt.
Redan i söndags när jag började tänka i denna bana tänkte jag att vad fint det vore om han kunde få somna in här hemma, så jag frågade om det alternativet finns. Det gjorde det. På tisdagar har de en veterinär som åker på hembesök.
Det slutade med att vi bokade in ett hembesök kommande tisdag. Vi kan när vi vill avboka och vi kan även komma in tidigare om vi vill.
Fy så hemskt det var! Att åka därifrån med en sådan tid inbokad.
Nico var överlycklig när vi kom ut därifrån. Helt ovetandes om vad som väntar
I bilen påvägen hem från veterinären. En glad hund som fick åka därifrån och en superledsen matte som bölade som en gris hela vägen hem ❤️
Skärtorsdagen 13/4-17
Idag hade vi en tid hos hundfrisören inbokad på morgonen, Nico skulle bli sommarsnaggad. Men vi avbokade den. Visst tycker han det är skönt att bli av med all päls, men han tycker inte det är lika roligt under processen så vi förskonade honom från det.
Även idag har tårarna bränt i ögonen flertal gånger men jag har lyckats hålla dem tillbaka.
Jag jobbade i förmiddags medan Peter, barnen och jycken inledde lite påsklov.
Nu ikväll var vi bort bjudna på middag så vi lämnade jycken hos farmor. Lugnare för honom så. Han sover där inatt och imorgon skjutsar farmor hem honom hit. Detta blir sista gången han får sin egentid hos farmor och sin sista promenad med sin lilla tjej Skorpan. Dock är både farmor och jycken är helt ovetandes om det.
Fy vad jobbigt det är! Hela tiden snurrar tankarna i huvudet om att vi bara har några få dagar kvar tillsammans. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat. I 11 år har Nico och jag hängt ihop. Det är länge! Han är en del av mig. Det kommer bli så tomt utan honom.
Trots att han har det så jobbigt med ögonen nu så är han ändå sitt vanliga han. Livslusten och glädjen finns kvar. Han vill gå ut. Han vill leka. Han vill vara med.
Detta gör situationen så märklig, att släcka ett liv med sådan livsgnista.
Men samtidigt känns det inte värdigt att låta honom leva vidare och ha det jättejobbigt med ögonen. Att inte kunna ha ögonen öppna några längre stunder samt att synen försämrats.
Vi ska istället låta honom vandra vidare upp till hundhimlen med svansen i topp och ge honom ett värdigt avslut.
Alltså han är ju så jävla fin!!! ❤️ Man verkligen ser livslusten i honom. Inget skvallrar om att han egentligen är en gammal gubbe ❤️
Långfredag 14/4-17
Usch! Dagarna är olidliga. De är enbart en lång väntan och nedräkning. Precis som att dra av ett plåster vääääldigt långsamt. Hade det inte varit påsk och veterinären inte haft öppet hade jag nog bestämt mig för att få det avklarat tidigare. Men samtidigt känns det väldigt bra att vänta till tisdag och få det gjort här hemma. Det känns fint och värdigt för honom.
Tårarna har fyllt mina ögon många gånger även idag. Stundvis vill jag inget hellre än att bryta ihop och bara skrika. Men det går inte när man har barn, de vet inget ännu och de skulle ju bli helt förskräckta att se mig tokgråta helt plötsligt.
Jag försöker hålla mig sysselsatt hela tiden och ha tankarna på annat håll men det är så svårt. Och allt känns bara trist, pest och pina.
Innan farmor och jycken kom hem hit i förmiddags höll jag på att längta ihjäl mig efter honom. Igår erbjöd farmor dessutom att han kunde stanna hos henne till på lördag, jag höll på att få panik.
-Nej nej! Kom imorgon! Lyckades jag haspla ur mig.
Man tänker att man ska försöka ta till vara på våra sista dagar tillsammans nu. Men det är svårt! Hur gör man det?
Vi ger honom lite gott att äta titt som tätt. Det är han inte van vid nu sedan några månader tillbaka, efter att hans mage blivit ännu mer känslig. Så han anar säkert lite oråd nu när han får små smakbitar av både det ena och det andra.
När det är dags för promenad låter vi honom bestämma vilken runda det blir.
Och givetvis stannar man till och klappar och gullar med honom både nu och då. Fast det har man ju alltid gjort!
Hur kan vi mer kan ta till vara på sista tiden nu?
Idag har hans ögon sett mycket mycket finare ut igen. Inte alls sådär gråa och grumliga. Och synen verkar inte heller vara så påverkad längre. Men irritationen finns kvar.
Detta gör ju situationen och det tagna beslutet ännu mer märklig! Men vi/jag ska INTE ändra oss. Beslutet är taget och bearbetningen har och pågår för fullt.
Dagen då vi måste säga adjö kommer förr eller senare ändå. Att ögonen huxflux skulle bli helt bra nu efter ett par års krångel är ju minimal. Och dessutom har ju hans mage blivit ännu känsligare nu på sistone än den varit tidigare och det känns inte heller bra att han ska gå runt och ha ont i magen, käka gräs, kräkas, vakna på nätterna och behöva gå ut med diarré.
Och vad råkar han ut för härnäst? Ett blåsljud på hjärtat är ju också konstaterat sedan tidigare bla.
Nä, på tisdag ska vi låta honom få dra sin sista suck med svansen i topp. Och vara tacksamma för alla år vi fått med honom.
Och där kom tårarna igen.....
Vad vi än gjorde dessa sista dagar så var han med oss. Här hjälpte han mig nere vid växthuset och trädgårdslandet.
Påskafton 15/4-17
Ännu en dag förbi och en dag mindre kvar tillsammans.
Ena stunden önskar jag att tiden gick fortare, så det blev tisdag och allt blev överstökat. Men nästa stund vill jag hellre stanna tiden och låta oss ha varandra kvar.
Idag har allt ändå känts lite lättare men tårarna gör sig påminda titt som tätt än.
Imorse när vi gick upp sken solen. Nico la sig på mattan i köket där en solstrimma tittade in. Så som han alltid brukar göra medan vi äter frukost. Sedan hade han bråttom ut på sin älskade trapp för att lapa vårsol. Det känns väldigt bra att han hunnit njuta av flera härliga och soliga vårdagar även denna vår. Han är som jag och älskar våren. Han ligger ute på trappan och njuter så mycket han kan och får.
Idag satte jag mig ute på trappan med honom och min frukostmacka och kaffe. Vi åt av mackan båda två och njöt av solen.
Hela förmiddagen var ute och tillsammans. Vi grejade med vårt att Nico låg och chillade i gräset intill. Precis som alltid. Han vill vara med där det händer saker och där det finns människor. Han vill inte vara ensam.
Flera promenader har vi gått också, han har fått välja väg.
Han har skällt på fåglar ute och på sina hjärnspöken. Precis som vanligt.
Vi har lekt och kastat nallen. Precis som vanligt.
Och nu ligger han här i fotänden av sängen och snarkar och snagglar på hans alldeles egna vis. Precis som vanligt. Fy sjutton vad jag kommer sakna alla hans ljud! Jag kommer säkerligen inbilla mig att jag hör dom låååångt efter även när han inte finns hos oss längre.
Fy så ödsligt att komma hem till ett tomt hem varje dag. Det är ju underbart att få komma hem, öppna dörren och välkomnas av en överlycklig skällande och ylande jycke. Oavsett om man varit borta 5 minuter eller 5 timmar.
Min trogna och underbara livskamrat, hur ska jag lära mig att leva utan dig vid min sida?
Låg och tuggade lite pinne i det varma vårgräset ❤️
Påskdagen 16/4-17
Idag vaknade vi upp till en vit värld ute och snön föll och yrde till och från hela dagen.
Det berörde inte jycken nämnvärt, han travade glatt på i snön och blåsten på morgonpromenaden. Och så hann han ju käka lite mer snö! Han har varit tokig i att äta snö denna vinter. Han har hellre gått ut och ätit snö än druckit vattnet i sin vattenskål inne. Knäppis ❤️ Och igår morse när han gick ut på trappan så var vattnet i hans vattenskål ute fruset. Gott! Tyckte han och slickade nöjt på isen flera gånger under dagen.
Vi var ute en stund i snöyran på förmiddagen men Nico lessnade efter promenaden och ville gå in istället. Jag och ungarna var kvar ute lite till, när vi kom in busade vi med nallarna. Han är fortfarande lek och bussugen, som vanligt.
Idag har ögonen varit lite mer irriterade och "hängiga" men han är så tapper. Ute tycks han hade lite lättare.
Efter lunchen la vi oss på soffan och tittade film, och som vanligt låg jycken på golvet nedanför soffan. Alltid med på ett hörn.
Vi åt pannkakor till middag idag, enbart för att han skulle få smaka lite en sista gång. Han älskar ju pannkakor.
Efter middagen hängde Peter med mig på jobb och vi tog jycken med oss. Han blev överlycklig över att få följa med ❤️
Nu på kvällen har vi försökt föreviga tassavtryck men det var skitsvårt att få till bra. Tyvärr.
Nu snarkar han gott här nere i fotändan på sängen. Älskade hund. Nu är slutet nära. Imorgon är vår sista dag tillsammans. Det gör så fruktansvärt ont att tänka på och känns så ofattbart. Samtidigt som det känns bra och befriande att låta dig sluta ditt liv utan för många och onda krämpor. Vi ser hur besvärad du är med dina ögon och det gör ont i oss. Vi vill bara ditt bästa. Du har gett oss så många fina stunder och våra minnen av dig är oändligt många. Dig kommer aldrig någonsin gå att ersätta.
Jag har svårt att tänka mig ett fortsatt liv utan hund, men jag kan inte heller tänka mig ett liv med en ny hund.
Han ser ju inte överlycklig ut i snöyran men han tyckte det var helt okej 😊
Annandag påsk 17/4-17
Sista dagen tillsammans. Svårt att förstå och svårt att greppa. Allt vi gör gör vi för sista gången tillsammans...
Dagen har ändå flutit på fort, jag var iväg och jobbade i förmiddags och klockan 13 var vi bjudna på kalas. Vi hade inte hjärta att lämna jycken ensam hemma flera timmar på hans sista dag så han fick följa med. Det hade han inget emot alls! Han älskar ju att få vara med och vara påväg.
Han fick dock ligga kvar i bilen medan vi kalasade, vi förskonade honom från allt stoj som uppstår med alla lekande barn. Men vi var ut till honom ett par gånger och lät honom få komma ut och röra på sig, så han var nöjd ändå.
Efter kalaset åkte vi vidare direkt till farmor, vi var dit bjudna på middag. Så en liten kisspromenad i Rimbo hann han med en sista gång. Och ett snabbt hej till sin lilla promenadkompis Skorpan.
Vi kom hem lite innan 19 och innan vi läste godnatt sagan för barnen så berättade vi vad som kommer hända imorgon. Vi har inte sagt något till dom tidigare för att förskona dem från massa funderingar i flera dagar, men vi ville ändå att de skulle vara lite förberedda inför imorgon.
Vi berättade att när jag och Nico var hos veterinären i tisdags så fick vi veta att det inte finns någon medicin som kan göra Nicos ögon friska och bra igen och att vi låter honom få somna och aldrig mer vakna och hamna uppe i himlen innan han blir ännu mer sjuk, ser sämre och får ont.
Dom tog det bra. Albin förstår nog ganska bra men han har nog svårt att greppa det hela ändå.
Elsa är nog inte alls medveten om vad det innebär.
Jag var lite orolig att de skulle få massa funderingar och svårt att somna men så blev det inte. Skönt!
Jycken själv är å andra sidan helt slutkörd efter att ha varit ute på vift hela dagen. Han tok däckade när vi kom hem ❤️ Men vi har väckt honom flera gånger och gullat och gråtit med honom. Han och husse har tagit deras allra sista kvällspromenad.
Husse har alltid sagt till Nico att han ska få en egen skål med ostbågar innan han dör, och ikväll var det dags. Han fick en skål med 5 ostbågar i och fick äta dem i soffan. Vi vill ju inte att han ska behöva ha ont i magen hans sista natt därav enbart 5 bågar.
Jag försöker föreställa och förbereda mig på hur det kommer kännas och gå till imorgon, men det är nog omöjligt.
Tanken på att det imorgon är sista gången vi någonsin ser honom är svår att greppa. Det går ju inte att se sig mätt på honom! Jag har inte lyckats med det på 11 år! Han är ju så jävla fin och go!
Han har varit så otroligt trogen och lojal alla dessa år. Fast samtidigt haft en egen vilja.
Även om han aldrig riktigt varit en knähund så har han aldrig varit längre bort än någon meter från en. Han har tom. svansat efter en in på toan måååååånga gånger. Och ofta har han legat på badrumsmattan och väntat medan man duschat. Och när jag duschat klart så har han slickat bort vattendropparna från mina ben. Kärlek!
Han har älskat alla och alla har älskat honom ❤️
Att vara ensam har han aldrig gillat. Han har alltid velat vara med. Att vara på språng och påväg har varit hans melodi. Målet har inte varit så viktigt, bara han fått vara med så har han varit mer än nöjd.
Åka bil, tåg och buss har han älskat. Och gå i stora folksamlingar är inget han har ryggat tillbaka för. Tvärtom!
Älskade vovve! Imorgon kommer du lämna ett enormt stort tomrum. Som aldrig kommer kunna fyllas igen.....
Tisdag 18/4-17
Inatt vaknade jag av att Nico tassade ut i köket och drack vatten. Aldrig mer kommer jag få höra de tassarna tassa runt.
Imorse vaknade jag med Nico liggandes på mattan nedanför min sida av sängen och kände mig lugn och samlad. Men så fort barnen började prata om allt så kom tårarna.
Vid frukosten fick han en liten egen ostmacka.
08.15 ringde veterinären och checkade av läget. Jag brast i gråt innan jag ens hunnit svara. Jag berättade att vi inte ångrat oss och hon meddelade att hon är hos oss om cirka en timme.
Jag klippte av några pälslockar att spara som minne ❤️
Jycken och jag tog vår allra sista morgonpromenad. På marken låg lite nyfallen snö och solen sken. Han fick välja väg, vi gick rundan runt hästhagarna. Han svansade på så glatt, helt ovetandes om allt. Halvvägs hemma kom gråten igen.
Solen värmde gott och vi njöt på trappan.
Barnen ville vara hemma från dagis idag så de var ute och lekte. Elsa kände sig lite illa till mods och höll sig intill mig. Albin sysselsatte sig med sitt. Precis som sin far.
När veterinären svängde upp här på infarten vid 09.20 cirka så var Nico i full färd med att beta gräs intill husväggen.
Solen sken hela morgonen men en liten stund innan veterinären kom så gick den i moln, det blev kallt och det började snöa lite.
Jag skrev på papper om avlivning, Peter klappade hejdå. Barnen blev lite osäkra och ville varken klappa eller säga hejdå.
Jag, veterinären och Nico gick in. Det var inga som helst svårigheter att få med honom in, veterinärens byxor luktade nämligen mycket intressant. Inne skuttade och sprallade han in i vardagsrummet och började leka med sina nallar. Vi busade lite och så fick han en lugnande spruta i nackskinnet. Vi fortsatte busa och veterinären gick ut. Knappt en minut efter injektionen kom tröttheten och bakdelen blev ostadig. Men busandet med nallen fortsatte ända till han några sekunder senare, 09.29 la han sig ner och snarkade. Med nosen på sin nalle, på sin älskade matta här hemma i vardagsrummet omgiven av legobyggen. Precis EXAKT så jag hade en bild av hur det skulle gå till ❤️ Han snagglade och sov såååå gott.
Jag låg bredvid och klappade, grät och pratade.
En liten stund senare kom veterinären in igen och satte en kanyl i ena frambenet. Nico märkte ingenting.
Först sprutade hon in narkosmedel och därefter en överdos sömnmedel. Jag låg bredvid hela tiden och klappade på honom. Hans lilla hjärta slutade slå redan innan allt sömnmedel var insprutat.
Cirka 09.40 tassade han glatt vidare upp till himlen, med svansen i topp ❤️
Med en gång översköljdes jag av ett lugn.
Peter och barnen kom in och sa hejdå.
Vi förklarade att han slutat andas och hjärtat slutat slå. Att han sover jättehårt, aldrig mera vaknar och är uppe i himlen nu.
Allt var så fint och barnen var så lugna och förstående.
Elsa plockade fram sitt leksaksstetoskop och både hon och Albin lyssnade på Nicos hjärta som inte slog längre.
Veterinären kom in med en kartongkista och vi hjälptes åt att bädda iordning i den.
Vi la ner hans dyna som han alltid ligger på i köket och jag lyfte ner honom.
En av hans nallar la vi också ner, lite godis och några grässtrån. Elsa bäddade om honom med en av deras babyfiltar. Och varsin liten teckning la de ner också.
Allt blev perfekt! ❤️
Jag pussade och sniffade på hans huvud en sista gång. Och försöker minnas hans doft.
Lägga på locket på lådan klarade ingen av oss, det fick veterinären göra. Och så bar hon ut honom till bilen. Vi följde med ut på trappan och vinkade hejdå en sista gång 10.00.
Där och då kände jag mig väldigt lättad och befriad. Det har varit hemskt att gå och vänta på detta en hel vecka men det har varit sååå värt det nu när det är färdigt. Det blev precis så som jag önskade och hoppades.
Här hemma är det väldigt tomt nu.
Hade vi velat hade vi fått ha kvar honom här hemma under dagen för att ta farväl i lugn och ro och själva åkt in och lämnat hos veterinären senare, men vi kände oss färdiga när vi bäddat ner honom i lådan.
Och det känns bättre att det är han som åker ifrån och lämnar oss, än att vi skulle åka in och lämna honom senare.
Elsa var tagen och var nära att brista i gråt när vi sa hejdå och Nico åkte. Alla bitar föll nog på plats för henne då, vad det innebar.
Albin var också tagen men bearbetar allt genom att prata om himlen och allt. Han hittade en liten pälstuss på golvet i vardagsrummet som han plockade upp och la in på hans rum ❤️
Förmiddagen har varit avslagen här hemma. Jag bad Peter stanna hemma hela dagen.
Albin har sysselsatt sig med legobygge och pappan och Elsa har "spelat" memory.
Samtidigt har vi pratat om Nico. Om minnen och var han är nu.
Han är uppe i himlen och mår bra och tittar ner på oss.
Efter lunchen gick de andra ut. Jag har legat kvar i sängen. Och ätit godis till lunch.
Jag känner mig bara helt tom och urladdad. Min bäste vän är borta. Han som alltid funnits vid min sida i 11 år! Saknaden är redan enorm ❤️
Ja, våran påsk har ju inte varit särskild livad. Men vi har försökt göra det bästa av situationen. Jag har nog dock inte varit så himla trevlig hela tiden. Och inte heller så engagerad i att "fira" påsken. Men vi har umgåtts nonstop hela familjen och försökt ta till vara på varje minut. Det kommer kännas otroligt fint att tänka tillbaka på, att vi njöt av varandra tillsammans heeeela påskhelgen ❤️
Vi har förskonat barnen och alla er andra från att behöva veta vad som väntade. Jag har inte orkat berätta och jag hade aldrig orkat ta emot er stöttning och sorg, därav att jag inget berättat. Jag hoppas ni förstår.
Och nu efteråt önskar jag heller inga "beklagar sorgen" samtal. Inte ännu iallafall. Jag är inte redo. Jag vill inte! ❤️
Du och jag på vår allra sista promenad ❤️
Sista stunden på din älskade trappa i vårsolen ❤️
Här föll du in i sömnen, mitt i leken och på din nalle. På din matta. Med mig intill ❤️
Kommentarer
Postat av: Mormor
Sov så gott, älskade lilla Nico <3
Det kommer aldrig finnas någon så fin som du <3
Postat av: syrran/moster
Älskade fina nico vovven vad vi kommer att sakna dig.
En speciell plats i mosterhjärtat kommer du alltid att ha och de finns ingen annan som du ❤
Postat av: Janina
Å vad tårarna rinner på mig nu när jag läser 😢 Fina vovven ❤️ Kram till er.
Trackback
