Onsdags och torsdags
Jag var äckligt jävla trött på onsdagen. Att vi nyligen kommit hem från semester och jag varit ledig i nästan två veckor kändes väldigt avlägset. Semester efter semestern var något som behövdes 😉
Och sovmorgon var överskattat av ungarna, de vaknade tidigt.
Jag och ungarna höll oss hemma hela dagen medan pappan jobbade.
Jag låg faktiskt i hammocken större delen av dagen. Jag orkade inget annat.
Och faktiskt att ungarna höll sams och sysselsatte sig riktigt bra tillsammans ❤️ (farfar hade på morgonen inlett sin semestertripp upp till Norrland så vi var helt själva hemma.)
Även ungarna var faktiskt lite slitna. Fast sådant vill de ju inte erkänna 😉
Albin anslöt hos mig i hammocken en stund med en tidning
och Elsa gungade med sina bäbisar/dockor.
Men det dröjde inte länge förän även hon la sig hos oss en stund ❤️
Och kort efter det så var friden slut i hammocken.....
Efter en sådan slappardag så fick jag faktiskt lite energi framåt kvällen och tog tillvara på den genom att gå ett raskt varv med stavarna. Skönt att röra på fläsket! Motionerar inget längre och jag känner mig fet... 😔 Noll motivation!
Torsdagen innebar åter till jobb även för min del. Jag fick iallafall 2 veckor helt ledigt! Inte illa 😊 Men hade gärna tagit några till. Nästa sommar ska jag banne mig ha en semestervikarie i mitt ställe!
Farmor kom hit vid 7.30 för att passa barnen hela dagen. Peter jobbade ju också.
Jag hann avverka 4 olika jobb innan jag var hemma igen vid typ 15. Rivstart! Varmt och svettigt.
Jag hade bett farmor förbereda och vispa ihop pannkakssmet till middagen och så hade jag sådan himla tur att hon tom. började steka dem när jag kom hem. Tackar tackar! 😊
Efter middagen cyklade vi ner en snabbis till sjön och tog ett kvällsdopp innan pappan åkte tillbaka på kvällsjobb också. Tråkigt!
När ungarna lagt sig parkerade jag mig ute i hammocken med fötterna i ett fotbad. Så skönt! Peter (tror jag) kom hem framåt 21 och anslöt i hammocken med mig en stund ❤️
Älskade ungar som både ger oss otrolig lycka och glödje samtidigt som ni driver oss till vansinne och maktlöshet.
Det är mycket prövningar och test av gränser här hos oss. Av båda barnen.
Stundvis är båda jag och Peter helt uppgivna och så less på allt tjat, gnat, trilsk, skrik, utbrott, nonchalans, uppkäftighet och missnöjdhet.
Vi försöker tänka att vi ska välja våra strider och ta saker och ting med en nypa salt, men det är sååå svårt! Det blir bara för mycket av allt och vi känner oss som världens jävla tjat och skällföräldrar. Tråkigt! 😔
Stundvis är det nästan så att vi sätter oss i bilen och bara drar iväg. Utan barn.
Men det har inte hänt. Än.... 😉
Kommentarer
Trackback
