Aggera lockbete

Igår torsdag var jag och jycken iväg upp till Månkarbo/Tierp för ett mycket viktigt uppdrag. Jessicas hund var bortsprungen sedan i måndags. Han hade smitit rakt ut i skogen på måndags eftermiddagen och kom inte tillbaka. 

Hon ringde mig i tisdags eftermiddag och berättade det och efter det var det det enda jag tänkte på. Lille Rudi ❤️ På onsdagen bestämde jag mig för att åka upp och hjälpa till med letandet, jag sa ifrån mig mina torsdagsjobb, lämnade på dagis 8.30 och åkte sedan raka vägen upp. Jag var hade klätt mig ordentligt, packat med matsäck och var riktigt taggad. Jag åkte dit och kände mig helt säker på att vi skulle hitta honom.

Jag var på plats lite efter 10 och precis innan hade de fått samtal om att han setts till där i krokarna. Ungefär på samma ställe som hans setts till dagen innan också!
Vi började promenera ditåt. Vi spanade, ropade och pep med hans favvoleksak. Vi lyckades även få Nico att skälla, som ett lockbete, i hopp om att han skulle höra det. De är ju bra kompisar ❤️
När vi gått några hundra meter får vi ett nytt tips om att han synts till igen, några hundra meter framför oss, och att han sprang i full fart i riktning mot oss! Perfekt ju! Vi fortsatte gå och spanade så ögon höll på att ploppa ur våra ögonhålor. Men ingen Rudi syntes till 😔 
Vi fortsatte röra oss sakta fram och tillbaka där han setts, i dikeskanten på gamla E4.an med trafik som swishade förbi i 90.... Blåste svinkallt gjorde det också. Men ingen hund såg vi. Det var även tre bilar som åkte runt och spanade. 

Efter ett par timmars promenerande fram och tillbaka längs vägen bestämmer vi oss för att gå tillbaka till bilarna och ställa dem närmre där han synts. Vi går ett varv runt där, ropar och spanar men hittar inget. Vi sätter oss frusna i bilen och äter lite matsäck men håller fortfarande utkik. 

Vi går sedan ner en bit på en grusväg där han sågs sist. En mycket bra plats på en höjd med flera kilometers utsikt över åkrar och ängar. Men vi ser inget annat än rådjur och fåglar. 
Och där fick Nico nog av flera timmars promenad. Han la i alla sina bromsar och ville bara tillbaka till bilen. 
Men jag tyckte nog ändå att han nosade lite mer annorlunda där, där Rudi setts springa någon timme tidigare. Och likaså på en gräsäng där han också setts kuta iväg över. 

Vi vände iallafall tillbaka till bilarna igen och bestämde oss för att åka en tur upp mot skogen därifrån han försvann från början. 
Det visade sig ju finnas hur många små vägar som helst kors och tvärs. Och hus och gårdar. Vi möter ett par styckna och stannar till och ber dem hålla utkik men ingen har sett honom. 
Det enda vi ser är flertalet katter. Ingen Rudi 😔

Vi åker till ett par närliggande affärer och kiosker för att sätta upp lappar. Klockan är nu närmare 15.30 och vi bestämmer oss för att avsluta dagens letande. Ingen tycks ha sett honom på över 3 timmar så vi antog att han inte var kvar i området längre. 
Det sista vi gjorde var att åka tillbaka till mathaket där han syntes till vid 10, för att sätta upp en lapp. Vi pratar lite med dom där inne och ena tjejen var fortfarande riktigt skärrad över att hon såg Rudi, han stannade upp och tittade på henne och sedan kutade iväg rakt över bilvägen och ner på ängen på andra sidan vägen och bortåt åt det hållet där vi befann oss då. 
De lovade att fortsätta hålla utkik och varsamt försöka locka honom till sig eftersom han är vaksam mot okända människor.
Vi går molokna tillbaka till bilen, sätter oss och bestämmer att åka tillbaka där jag ställt min bil och sedan åka hemåt båda två. 
När vi kör ut från parkeringen och ut på vägen så ser jag Rudi stå rakt framför oss, nedanför dikeskanten och ut en liten bit på en gräsäng och tittar på vår bil. Jag blir helt till mig och får inte fram några vettiga ord utan bara stammar och pekar och viftar! Jessica tvärnitar och nästan flyger ut ur bilen. Jag hissar ner rutan och piper med hans favvoleksak i hopp om att han ska känna igen den och inte bli ivägskrämd. 
Jessica ropar på honom försiktigt och sätter sig på huk och jag ser hur Rudi står blickstilla, blinkar några gånger och riktigt försöker fokusera blicken för att försäkra sig om att det är matte och därefter kutar han fram till henne och upp i famnen ❤️ Vilken syn! ❤️ 
Han skakar och ser helt färdig ut. Jag virar in honom i en filt och har honom i knät. Han lägger sig ner och nästan somnar på stört ❤️ 
Ofattbart nog så är han inte ens smutsig efter att ha varit ute på rymmen i skog, lervälling och vägdiken i 3 dygn. Men fy sjutton vad han luktade illa. Skit rent ut sagt. 
Törstig var han också och jag hade ju som tur var med mig färskt och rent vatten. 

Men kan ni förstå vilken slump det var att vi faktiskt fann honom! Vi var ju liksom redo att åka hem och då står han där helt plötsligt mitt framför ögonen på oss! På ängen där vi några timmar tidigare också stod och spanade. Där han syntes till och där jag uppmärksammade att Nico gick med nosen i marken på ett speciellt sätt.
Kanske att Rudi fortfarande kände doften av oss där och hoppades vi skulle dyka upp igen? 

Hur som helst så slutade lyckligt och vi åkte hem med stora leenden och fyllda med lycka ❤️


Nico var helt slut och sov hela redan på 1,5 timme hem ❤️

Vi var hemma lite efter 17.30. Fiskpinnar och potatismos smakade mycket gott efter en hel dag ute på jakt. 


Och lille Rudi kommer nog få bära dubbla koppel både dag och natt hädan efter så han inte råkar smita igen 😉 


Kommentarer
Postat av: Syrran

Å vad härligt att ni hittade honom och att Jessica lyckades locka till sig honon. Lilla Rudi nu får du hålla dig nära matte ❤.

2017-03-03 @ 22:46:35
Postat av: Mamma

Oh, vilken tur!!
Jag fick ont i hjärtat medan jag läste. Lilla Rudi, hur rädd har du varit. Håll dig nära matte hädan efter. 💕

2017-03-04 @ 10:57:38
Postat av: Pappa morfar

Vilken fantastisk slut på dan.Å vilken himla tur ni hade att ni hittade honom.
Bra jobbat måste jag säga.

2017-03-04 @ 11:08:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0