JochP

Vi gick och la oss tillsammans i sängen vid cirka 21.30 och fortsatte titta på en serie på Netflix. Efter ett tag vänder jag på mig och ligger med ryggen mot Peter. Efter ett tag vänder jag hastig på mig och tittar på honom. Varför jag gjorde det minns jag inte, om det bara var en impuls eller om jag tyckte han lät konstigt. Hur som helst så ser jag hur han ligger där med stängda ögon och öppen mun och liksom drar andan inåt.

- Lägg av! Sluta! Det är inte kul! Fräste jag åt honom.

Jag trodde han skämtade. Han såg precis ut så som man gör när man låtsas kvävas. Och en liten stund tidigare hade vi just sett en tjej legat i sin säng och kvävts i serien på tvn, så jag trodde han bara larvade sig.

Men han slutade inte fast att flera gånger bad honom. Jag dunkade honom i bröstet och smällde till honom på kinden men fick ändå ingen reaktion. Han bara fortsatte. Jag slog till honom ännu hårdare på kinden, och ännu hårdare, dunkade honom både i bröstet och i ryggen hårt om och om igen, ruskade om honom men jag fick ingen reaktion. Han bara låg där och drog in andan, precis som om han höll på att kvävas. 

Jag hotade med att ringa 112 men fick ändå ingen reaktion. Jag hade PANIK! 

Jag såg till att han låg på sidan, tryckte in fingrarna i munnen på honom för att känna så inte tungan höll på att kväva honom. 

Jag var helt hysterisk och visste inte vad jag skulle göra? 

Skulle jag fortsätta dunka och slå på honom, skulle jag springa ner till farfar och be om hjälp eller skulle jag ringa 112. Men jag tänkte bara att han har hunnit kvävas långt innan någon ambulans hinner hit så jag ville bara få honom att andas. 

Han var helt väck och låg bara och drog in efter luft och liksom spände hela kroppen bakåt som i panik. 

Jag hann tänka så jävla mycket! Och jag hoppades innerligt att ingen av barnen skulle vakna och behöva se detta. Jag har liksom ingen som helst uppfattning om hur högljudd jag var. Jag härjade ju runt i sängen som en galning och härjade på Peter för att försöka få kontakt.

Jag försöker ringa 112 typ tre gånger men kommer inte fram. Det kommer ingen signal. Bara det att slå dessa tre siffror med ett adrenalin påslag till tusen var helt galet svårt! Tillslut förstår jag varför det inte kommer någon signal, jag glömde trycka på grön lur varje gång. När jag väl gör det svarar de jättesnabbt och jag blir helt stum. Jag får fram ett Hej och sedan vet jag inte vad jag ska säga? Samtidigt börjar Peter komma tillbaka, han rullar över på rygg, bekräftar att han ser och hör mig men han får fortfarande ingen luft. 

Tjejen på 112 undrar vad som händer och jag svarar bara: Jag vet inte?

Äntligen hör jag att Peter kan börja andas igen! Och jag börjar få fram något som liknar en redogörelse. 

Tillslut frågar 112tjejen och Peter själv kan prata med henne och han har då piggnat till så pass att det går så jag lämnar över telefonen.

Alltså fy faan vad skakis jag var! 

Det kändes som det höll på i en evighet men jag uppskattar att det handlade om 30-60 sekunder. Fasiken vad mycket man hinner aggera och tänka på den tiden! 

Han piggar på sig mer och mer medan han pratar med 112 men han är helt kritvit i ansiktet, skakis och andfådd. 

De pratar i typ 10 minuter och han återhämtar sig i stort sett helt under den tiden. 

Hon skickar ändå en (icke akut) ambulans och då börjar jag kunna lugna ner mig och samla mig. Men jag är fortfarande helt skakis och panikslagen. 

Han dricker vatten och äter en banan. Är upp på toa och blir sig själv ❤️ Men jag är fortfarande galet orolig att det ska hända igen och släpper honom knappt med blicken. Jag är rädd att han ska sluta andas igen. 

Medan vi väntar på ambulansen ser vi att Albin ligger vaken i sin säng när vi tjuvkikar i nyckelhålet. Han verkar coollugn så vi låter honom vara. Vi vet ju inte hur länge han varit vaken och hört något eller om han vaknade efteråt. Efter en liten stund hade han somnat om igen ❤️

Efter cirka en timme, 23.30 kommer ambulansen. 

Peter är uppe och påklädd och går ut och möter dem. 

Vi berättar lite vad som hänt och de tycker absolut att Peter ska med in till akuten.

De drar ut båren medan Peter går in och hämtar plånbok och lite sånt.

Jag kunde äntligen andas ut och kände ett lugn över att de tog med honom.

Från början tänkte jag följa med in till akuten och väcka farfar och be honom gå in till barnen, men medan vi väntade på ambulansen kände jag att det nog var bättre jag stannade kvar hemma hos barnen, ifall de skulle vakna och bli rädda och oroliga om både jag och pappa försvann hemifrån mitt i natten.

23.15 vinkade jag hejdå till ambulansen och gick in och la mig.

Givetvis kollade jag till och stoppade om barnen lite extra. Det var nära att jag kröp ner i någon av deras sängar men jag ville inte riskera att de skulle vakna ❤️

Tankarna fortsatte snurra i huvudet och det var ju omöjligt att koppla av. 

Bilderna av det som hänt snurrade för fullt i huvudet.

Att se någon hålla på att kvävas och försöka dra efter andan är ingen behaglig syn. Och inget behagligt ljud heller för den delen. 

Vid 00.30 får jag sms om att han mår bra och ligger på akuten uppkopplad med koll på hjärtat. Kändes skönt att höra ❤️

Tror det dröjde framåt 02 innan jag tillslut somnade. 

Fortsättning följer imorgon.... 

Måste försöka sova nu.