JochP

Resan gick bra. Jag såg inte alls framemot att åka de 30 milen själv med båda barnen och hunden men allt gick superbra.

De somnade båda två när vi passerat Norrköping och sov som stockar. 

Det regnade och var grått precis hela vägen men det gick som på räls ändå. Ända till vi skulle igenom Stockholm. Det hade skett en olycka tidigare och köerna var långa och långsamma. 

Albin vaknade när vi fastnade i körerna men Elsa sussade vidare.

De sista 7 milen satt Albin och jämrade sig efter "paaaappa". Och de 3 sista milen grät han efter "paaaappa".

I samma veva vaknade Elsa men hon höll god min till vi hade typ 1 mil kvar. Då var hon less och det var helt förståligt. 

När vi parkerade här hemma var ju det första Albin såg att inte pappas bil stod där. Jag hade försökt förbereda honom tidigare att pappa kanske inte är hemma när vi kommer för han jobbar men han kommer hem snart efter oss. Det hjälpte inte, Albin började gråta när han insåg att pappa inte var hemma. Men det gick snabbt över när farfar kom ut och mötte oss. Och knappt en halvtimme efter kom pappan innanför dörren. Lycka! <3

Vi åkte från Linköping 13.20 och var hemma här lite innan 17. Jag kunde köra nonstop och det är väl väldigt duktigt av barnen att hålla sig till tåls så länge?! Trots massa onödig tid i snigelfart genom Stockholm. 

Vi har ju världens bästa ungar! <3

Här hemma dukade Albin upp till fest och bjöd pappa och Elsa på stekt ägg och kaffe

Jag har just nattat Elsa. Det var nästan så att hon somnade med huvudet uppe. Oj så svårt hon hade att lägga ner huvudet. Trots att ögonen gick i kors

Peter ligger inne hos Albin fortfarande. Lite svårt att koppla av.